Sätt att se på och arbeta med förändring

Det var inte min tanke från början, men så här i backspegeln inser jag att den röda tråden i min forskning är (förutsättningar för) förändring. Min avhandling handlade om att undersöka olika faktorer som kan beaktas om man vill arbeta med jämställdhet (inte bara) i den svenska åkerinäringen som var mitt empiriska exempel. Mitt projekt om alkohol och droger handlade dels om att uppmärksamma kulturens betydelse för synen på vad en drog är, dels drogernas betydelse inom och för kulturen, vilket är kunskap som behövs om man verkligen vill skapa en klok och hållbar alkohol- och drogpolitik. Och arbetet med att försöka förstå vad som kännetecknar akademisk kvalitet, som bland annat resulterade i boken En svanesång för universitetet, handlar om förutsättningarna för att bygga en kunskapskultur och verka för en återakademisering av högskolan.

En sak som jag blir mer och mer övertygad om ju längre jag lever och ju mer jag läser och lär mig, är hur problematiskt det är att utveckla strategier som går ut på att sätta upp mål som ska brytas ner i delmål som man sedan fokuserar på. Det sättet att tänka och agera gör en nämligen blind för helheten och det faktum att kulturen och världen i hög grad förändras icke-linjärt. Och eftersom förändring är ett av kulturens viktigaste kännetecken kommer både den man är, sammanhangen man lever i och innebörden i de mål man satte upp att ha förändrats när man väl "når" dit. Ambitioner är bra att ha, självklart! Det är tanken på att formulera dem som tydliga och nedbrytbara mål som är problematiskt. Meningen med livet uppstår här och nu, den skapas i vardagen. Lyckan ligger inte i att uppfylla mål (det känns bara bra för stunden), den uppstår i arbetet med och strävan efter att göra gott.

Det är alltid svårt att säga vad som är hönan och ägget, men det råder ingen tvekan om att den stora efterfrågan på influensers, chefer och administratörer korrelerar i tid med framväxten av en kollektiv övertygelse om att lyckan bor i framtiden, vilket gör att livet och samtiden reduceras till en meningslös transportsträcka. Och det i sin tur leder, dels till att allt fler gör allt mer för att så snabbt och effektivt som möjligt komma fram, dels till att många söker efter en frälsare. I ett sådant kulturellt klimat kommer människor som är bra på att peka ut syndabockar att skylla (de mer eller mindre reella) problemen på och som äger förmågan att knyta förhoppningar om en bättre framtid till sig själv som person att få makt och inflytande. Allt skulle se helt annorlunda ut om fler anammade en cirkulär tidsuppfattning. I kulturella miljöer där livet inte ses som en transportsträcka (mot mål som aldrig nås) blir det viktigare vem man är och vad man gör än vart man vill, och det man har värderas högre än det man önskar sig. Sådana sammanhang förändras organiskt och präglas av mer harmoni och tillit samt mindre stress än miljöer som jagar lyckan utanför sig själva och i framtiden.

Problemen i skolan beror i hög grad på att fokus riktas mot mål och måluppfyllelse snarare än på det som händer just nu mellan lärare och elever i klassrummen. Samma i vården, där administratörernas andel av arbetsstyrkan ökar samtidigt som läkarna och sjuksköterskorna får springa mellan patienterna och bara kan fokusera på de mest akuta fallen. Betyg och hälsa skulle med en cirkulär tidsuppfattning bli till värdemätare på hur väl det man gör i vardagen fungerar, istället för som nu vara (produktions)mål som ett växande antal chefer leder lärare och läkare mot, för att ägarna ska kunna pressa så mycket vinst som möjligt ur verksamheten. Med en mer cirkulär syn på tid och ett mer inkluderande sätt att arbeta med förändring skulle vårdpersonal och lärare värderas högre än chefer och administratörer, och elever som får dåliga betyg skulle få svårare att skylla på någon annan eftersom lärandet hamnar i fokus. Mycket talar dessutom för att kulturens förändringstakt skulle saktas ner och det skulle kunna leda till att den allmänna stressnivån i samhället minskade, vilket är bra för folkhälsan.

Jag har alltid försökt vara konsekvent i mitt tänkande och jag strävar hela tiden efter att omsätta kunskaperna – som jag utvecklar och hela tiden förändrar genom att läsa, lyssna och dra lärdom av utfallet – praktiskt i mitt eget liv. Och nu när min egen framtid, i och med uppsägningen, är mer öppen och oviss än på väldigt länge, blir det extra viktigt för mig att vara närvarande och uppmärksam på vad som händer. Jag vill undvika att bli bitter och söker inte efter syndabockar eller oroar mig för det som kanske skulle kunna hända. Även om det varit svårt att hålla fast vid den tanken och det fortfarande går i vågor bestämde jag mig redan i våras för att se glaset som halvfullt och fokusera på det som trots allt är positivt. Här under uppsägningstiden kan jag till exempel läsa och skriva mer än tidigare och jag är fri i tanke och handling på ett sätt jag inte varit sedan jag var doktorand. Tar jag inte vara på möjligheterna att göra det mesta och det bästa av situationen, för att på det sättet arbeta aktivt med att försöka förverkliga den förändring som jag önskar mig, kommer jag oundvikligen att drabbas av den förändring som andra tvingar på mig.

På den plats där jag är i livet just nu blir det tydligt för mig hur förfärande enkelt det är att låta sig förföras av karismatiska individer som säger sig veta hur man blir lycklig och vad som leder till framgång. Därför håller jag fast vid övertygelsen om att mitt liv och min framtid skapas här och nu, och riktar all min uppmärksamhet mot det jag har och vad jag gör. Jag vill inte sätta upp några mål som ska förverkligas i framtiden, jag vill göra det jag tror på och det som gör mig glad idag. Sedan i våras har jag till exempel arbetat med att utveckla affärsidén till mitt företag Puer Aeternus, vilken bygger på tanken att förena så många som möjligt av mina kunskaper, erfarenheter och ambitioner. Målet är inte att bli rik, min ambition är istället att arbeta med förändring genom att samverka med olika uppdragsgivare. Jag vill inte komma in utifrån och agera något slags guru som med hänvisning till forskning talar om för andra hur de ska agera. Syftet är att hjälpa företag och organisationer att förstå förändringens dynamik, samtidigt som jag får möjlighet att fortsätta lära och sprida kunskap, vilket ger mitt liv både mening och riktning.

Puer Aeternus är mitt sätt att göra verkstad av min tolkning av begreppet Arbetsintegrerat lärande som Högskolan Väst sedan starten i början av 1990-talet har haft regeringens uppdrag att utveckla former för. Jag fick aldrig riktigt någon cred för det arbete jag, bland annat som en av forskningsledarna för AIL på HV, gjorde. Mina tankar om vad AIL skulle kunna vara, som ligger i linje med min syn på förändring, ignorerades. AIL har blivit något som forskare söker pengar för och skriver artiklar om. Både enskilda forskare och organisationen som helhet riktar med andra ord sitt fokus mot framtiden och de mål som högskolans ledning sätter upp och som rektor sedan tar åt sig äran för (om de nås vill säga). Lektorerna reduceras på det här sättet till producenter och utförare av tjänster, vilket gör att kunskapen och den akademiska kvaliteten utarmas. Nu slipper jag förhålla mig till det, jag är fri att göra vad jag vill med kunskaperna och erfarenheterna som jag genom åren och på skattebetalarnas bekostnad har skaffat mig. Nu kan jag äntligen göra det jag tror på och har goda argument för.

För att sammanfatta det jag försökt säga om förändring här vill jag avsluta resonemanget genom att ställa frågan till den som läst ända hit (stort tack för det!); hur förhåller du dig till förändring? Anpassar du dig och följer med, eller reflekterar du över konsekvenserna och bjuder motstånd eller lyfter kritik ifall du upptäcker risker och problem som går att knyta till förändringens riktning? Om du är av uppfattningen att man måste anpassa sig och anser att framtiden avgörs av vilka mål man sätter upp vill jag be dig stanna upp, lyfta blicken och tänka efter. Sedan 1990-talet, eller egentligen sedan 1970-talet när Milton Friedman fick världen att tro att välstånd sipprar ner genom samhällen, har vi nämligen fokuserat på framtiden och arbetat med ambitiösa mål. Har vi färre problem och är vi lyckligare idag än runt 1980 då jämställdheten och jämlikheten i världen pekade?

Förväxla inte säkerhet med kunskap

Individualism är en förförande tanke, men den talar mer till känslan än förnuftet eftersom människa är något man bli tillsammans. Vi behöver helt enkelt varandra. Utanför samhället och det gemensamma går det inte att leva på det sätt vi vant oss vid att ta för givet. Övertygelsen om att nyckeln till kollektiv lycka är att var och en i så hög utsträckning som möjligt får klara sig själv präglar samtidskulturen, men den bygger mer på tro än på kunskap och erfarenhet. Svårigheten att förstå och hantera den här typen av insikter bottnar i okunskap om eller förnekelse av det faktum att bias är en integrerad del av den komplext sammansatta helhet som vi människor utgör. Missförstå mig nu inte, jag är en varm vän av frihet! Men om vi verkligen vill vara fria måste vi först förstå oss själva och världen vi lever i, och sedan lära oss hantera friheten, annars finns en uppenbar risk att individualismen i lika hög grad som kommunismen förvandlas till en förgörande destruktiv kraft. Bara för att det finns politiker som fiskar efter röster genom att säga att de kämpar för din och min frihet betyder inte automatiskt att vi blir fria om vi ger dem makten att styra vårt land.

Mitt djupa intresse för kunskap handlar både om att jag vill förstå mig själv och andra, liksom livet och världen. Kultur är mitt forskningsområde, men mitt kunskapsintresse är i princip obegränsat. Och något av det viktigaste jag lärt mig genom alla år i universitetsvärlden är just det jag skriver om inledningsvis. Jag är en individ och lever liksom alla andra i tron att jag vet saker och är kompetent nog att klara mig själv, men ju mer erfarenhet och kunskap jag skaffar mig desto tydligare blir det för mig, dels hur beroende vi människor är av varandra, dels hur lite vi vet egentligen, både om oss själva, varandra och verkligheten. Den där insikten vill jag se som grunden, både för vetenskapen och demokratin. Tragiskt nog har just den typen av kunskap svårt att få fäste hos individer och i det allmänna medvetandet. Därför framstår jag och andra som säger saker som utmanar människors grundläggande antaganden och förutfattade meningar som ett problem. Fallenheten att skjuta budbäraren när budskapet inte passar en, istället för att lyssna och bemöta påståendet med goda argument må vara djupt mänskligt men det blir inte mindre problematiskt för det.   

Tron på att kunskap är makt är den största och allvarligaste villfarelsen eftersom den gör oss till hjälplösa offer för individer som är bra på att övertyga andra om att de är auktoriteter, oavsett om det finns täckning för det eller ej. Vi människor vill så innerligt gärna tro att kunskap och kompetens alltid är grunden för makt, och därför har vi så svårt att inse och acceptera att de som sitter på makten inte nödvändigtvis kan mest, är klokast och bäst lämpad att leda. Den som lägger mer tid på att utveckla sina manipulativa förmågor än på att studera och utveckla kunskap om sig själv och världen vi lever i, kommer i en miljö där säkerhet förväxlas med kunskap att uppfattas som viktigare och mer värd att lyssna på än människor som är lojala med kunskapen och som talar med utgångspunkt i tillgänglig forskning och beprövad erfarenhet. Det är svårt att säga vad det beror på, men jag vill se det som ett tecken på att människan är en social varelse som speglar sig i och hela tiden relaterar till andra, som inte vill sticka ut och därför omedvetet anpassar sig.

I ett sådant samhälle blir frihet i praktiken ett ord som betyder just ingenting, som Lalla Hansson översatte Kris Kristoffersons text till, i sången som Janis Joplin gjorde odödlig. Vill vi vara fria på riktigt måste vi förstå, acceptera och lära oss hantera det faktum att kunskapen måste värderas högre än individen – och att individualismen bara är möjlig i ett öppet och demokratiskt samhälle där vetenskapen (alltså universitetet som institution och resultatet av forskningen som bedrivs där) respekteras. Om vi inte kollektivt tar ansvar för demokratin och om vi tillåter att det växer fram en kultur på högskolan där forskare förväntas lyssna mer på vad ett växande antal chefer säger, än på kunskapen, kommer makt att värderas högre än vetenskapliga resultat och goda argument. Men då är det ingen högskola längre. Problemet är att begreppet högskola, liksom för övrigt begreppen kunskap, frihet, akademisk kvalitet och demokrati, är just begrepp. Och innebörden i ett begrepp är aldrig given, den förändras över tid och beroende på kontext. Den som äger narrativet kommer därför att få makt.

Just eftersom vi fungerar som vi gör (oavsett hur vi som individer själva ser på saken) tenderar vi att lyssna mer på vem som talar än på vad som faktiskt sägs, och därför låter vi oss också förföras av människor som är säkra på sin sak, särskilt om de säger vad vi vill höra. Detta är nu inget problem utan själva förutsättningen för byggandet av ett demokratiskt kunskapssamhälle. Först när vi inser och förstår våra brister och accepterar det faktum att vi inte får det samhälle vi önskar oss, utan det vi skapar förutsättningar för, kan vi börja bygga ett demokratiskt kunskapssamhälle. Kunskap och lärande är liksom kulturen gemensamma projekt. Och det handlar inte om vem som kan och vet mest, utan om vilka insikter vi väljer att ta till oss och agera på. Kritiskt tänkande är en nyckelkompetens i det där arbetet eftersom den skyddar oss från att bli förförda av människor som använder säkerhet som en strategi för att få oss att underordna sig deras vilja. Eftersom ingen äger kunskapen är det den enda auktoritet som det är oproblematiskt att följa. Kunskap är på många sätt motsatsen till makt, den kan bara växa i öppenhet och genom att granskas kritiskt av alla som bryr sig om den. Det gäller demokratin också, som bara kan försvaras med argument som förs fram i öppen dialog, i sammanhang där man respekterar varandra. 

Så länge vi människor låter oss förföras av säkerhet och lyssnar mer på vem som talar än på vad som faktiskt sägs, kommer problemen som antas kunna lösas av karismatiska politiker som vet vad som går hem i stugorna, och av chefer som får makt att driva igenom ledningens beslut, samt experter (denna magiska etikett som gör vissas ord mer värda än andras), oundvikligen att förvärras. Och det riskerar i sin tur att leda till ökad efterfrågan på mer av det som försatt oss i den prekära situation som världens demokratier och mänskligheten i stort befinner sig i just nu. Problemet är att så många av oss lever i förnekelse om våra egna briser – många vill inte veta hur de själva eller demokratin fungerar och vad som gör samhällen långsiktigt hållbara, de vill bara få vad de önskar sig. Människor som tänker och agerar så lyssnar givetvis mer på vem som talar (i alla fall så länge hen säger vad de vill höra) än på vad som faktiskt sägs, och är följaktligen inte intresserade av att granska påståenden som bekräftar deras fördomar. Där och när individer som tänker så är i majoritet hotas alla eftersom ingen enskild kan utmana kulturens makt över kunskapen.

Det finns inga enkla lösningar på den här typen av djupt mänskliga dilemman, men öppenhet och transparens är några av de absolut viktigaste byggstenarna i ett långsiktigt hållbart samhälle. Människor med makt älskar sekretess och företagshemligheter och håller sig ofta med informationsansvariga som får stränga order om vad de ska säga och vilken information som inte får delas. Där kunskapen inte betyder något övertar således marknadsförarna forskarnas roll genom att kontrollera narrativet och därmed även kunskapen. I ett verkligt kunskapssamhälle handlar det aldrig om vem som är säkrast, utan vilka argument och vilken evidens och beprövad erfarenhet som kan anses vara bäst, och det är alltid en öppen fråga utan givet svar. Individualismen kan med andra ord och paradoxalt nog bara fungera som ideologi i ett samhälle där alla bry sig om varandra och majoriteten tar gemensamt ansvar för att kunskapen tillmäts större värde än kulturen och känslorna.

Vart är den akademiska världen på väg?

Genom åren har jag varit på många konferenser. Oftast har jag åkt dit för att presentera; vid ett par tillfällen som någon av huvudtalarna. Men ibland har jag bara varit åhörare. De flesta konferenserna har varit etnologiska, eller i alla fall kulturvetenskapliga, och företagsekonomiska. Men jag har även varit på pedagogiska och ingenjörsvetenskapliga. En språkvetenskaplig konferens har jag också varit på. De första gångerna var jag nervös, särskilt om jag skulle tala. Ganska snart upptäckte jag dock hur enormt lärorikt det är att befinna sig i den typen av sammanhang. Jag älskar att låta slumpen styra vilka sessioner och presentationer jag ska lyssna på. Erfarenheten säger mig att de intressantaste föredragen inte nödvändigtvis är de som fått en säljande rubrik. Och jag tänker som bäst när jag sitter och lyssnar med min dator uppslagen och fångar tankarna som dyker upp i mitt huvud när jag hör vad man pratar om, så att säga i flykten. Många av bloggposterna här på Flyktlinjer har kommit till på det sättet. Vad jag vet just nu kan Fekis i Kalmar, där jag började skissa på den här posten, mycket väl ha varit den sista konferensen som jag deltagit på. Det väcker en massa tankar.

Oavsett vad som händer kommer jag att fortsätta skriva och jag har inte gett upp hoppet om att kunna vara kvar på något sätt i den akademiska värld som jag fram till för bara några år sedan betraktade som ett slags andra hem. Förhoppningen är att jag även i framtiden ska kunna åka på fler konferenser, men eftersom de flesta är stängda för människor som inte har en anställning på ett lärosäte är det på ingen sätt självklart att det blir så, vilket fyller mig med sorg. Jag har aldrig tagit jobbet som lektor för givet och har alltid varit stolt över ynnesten att få arbeta med kunskap och lärande. Att få vara med och förvalta det akademiska arvet är ett hedersuppdrag. Uppsägningen innebär att livet slogs i spillror och jag tänker inte be om ursäkt för att jag känner att jag aldrig någonsin kommer att förlåta prefekten för hens sätt att hantera rektorns krav på drastiska neddragningar.

Ingen vill förlora jobbet och alla som drabbas undrar så klart varför just de får gå. På det sättet är jag inte unik. Men hur många docenter med sammanlagt 27 år som anställd i högskolevärlden, varav 23 år på samma lärosäte, avskedats utan att få en rimlig förklaring? Om kurserna jag ansvarat för faktiskt skulle sluta ges, om jag hade försökt smita undan från arbetsuppgifter, om studenterna varit missnöjda eller om jag använt tiden för kompetensutveckling i tjänsten åt att göra annat än att förkovra mig, hade jag självklart förstått och accepterat beskedet. Jag skriver inte det här för att älta, utan dels för att påminna mig om att det faktiskt är sant, dels för att jag oroas över vart den akademiska världen är på väg. Hur svårt det än har varit att ta in beskedet har jag trots allt accepterat prefektens beslut och oftast går det bra att blicka framåt. Men jag är fortfarande anställd på högskolan som jag investerat så mycket tid och känslor i och jag tror faktiskt inte att jag kommer att fatta på riktigt att det som hände är sant förrän jag lämnar tillbaka jobbdatorn och rensar ur mitt kontor. Jag tror inte att jag kommer att kunna vara glad på riktigt förrän jag och Högskolan Väst har gått skilda vägar.  

Om arbetet som lektor inte betytt så mycket för mig och om jag inte brytt mig om högskolan som institution hade jag inte fortsatt skriva om uppsägningen, men jag kan helt enkelt inte låtsas som att jag ser uppsägningen som en spännande utmaning. Det var ju nu, här i slutet av karriären, som jag skulle skörda frukterna av studieåren och forskningen. Nu får jag istället fokusera på att överleva ekonomiskt. Kunskapen ger inte bara mitt liv mening och riktning, högre utbildning är också en angelägenhet för skattebetalarna. Det som händer i universitetsvärlden får återverkningar i samhället som idag är i skriande behov av vetenskapligt grundad kunskap. 

Tankarna som är huvudspåret i den här bloggposten fångades under en paneldiskussion som handlade om arbetet i betygsnämnder. Hela sessionen präglades av oro över att kvaliteten på doktorsavhandlingar kanske håller på att sjunka, vilket oundvikligen fick mig att tänka på det som händer i mitt liv. Bedömningskompetensen som jag har byggt upp genom åren är en helt central förmåga i alla akademiska miljöer och utgör själva grunden för alla kunskapssamhällen, så varför var det så viktigt för prefekten att göra sig av med mig? Vårens uppsatshandledningar kommer, som jag förstår det, att utföras av en vikarie, vilket stärker mig i övertygelsen om att uppsägningen inte gått rätt till. 

Det sägs vara högskolans dåliga ekonomi som är anledningen till nedskärningarna som gett upphov till den övertalighet som är orsaken till uppsägningarna. Men kurserna som jag undervisat på ska fortsätta ges av kollegor som får stanna för att de gjort annat än att undervisa under det senaste året. Pengar råder det dock inte brist på för man nyrekryterar folk. Prefekten har dessutom valt att låta en av sina kompisar meritera sig till professor (vilket innebär 15000:- mer i lön) i ett ämne som institutionen inte arbetar med. Och det faktum att hen låtit två granskare – som är verksamma i andra ämnen än det som ansökan om att bli meriterad till professor gäller – bedöma ansökan, gör att det luktar vänskapskorruption lång väg. Den sekretess som ledningen tydligen både kan och får hänvisa till gör det åtminstone svårt att bedöma rimligheten i besluten. När en vän och kollega till mig ansökte om att bli professor i filosofi på Högskolan Väst för drygt tio år sedan fanns det ett internt krav på att man var tvungen att låta tre externa granskare inom ämnet bedöma kompetensen. Idag gäller uppenbarligen helt andra regler. Det blir kanske så när högskolan förvandlats en plats befolkad av alldeles för många människor (med makt) som inte sysslar direkt med lärande och kunskapsutveckling. 

Näväl, sessionen som jag skulle skriva om inleddes med en berättelse som handlade om att Per Garthons avhandling godkändes med stor tvekan och att man efter det införde skärpta regler för examination av nya doktorer. Men idag, sas det också, idag har granskningen av avhandlingar, docentansökningar och underlagen för meritering till professor utvecklats till ett allt mer standardiserat förfarande, vilket det blir när man arbetar systematiskt med kvalitet och fokus riktas mer på på rättssäkerhet än på kunskapskvalitet. 

För att kunna upprätthålla den akademiska kvaliteten måste det finnas ett moment av osäkerhet. Disputationen måste vara på allvar och godkännandet av arbetet får inte bli en formalitet. Betygsnämndens uppdrag måste vara att verkligen stå upp för kunskapen. Det där håller nog alla med om, men idealet är svårt att förena med den produktionslogik som idag dominerar tänkandet på högskolan och som utgör ett hot mot den akademiska friheten, och i förlängningen även kunskapen och dess kvalitet. 

Det akademiska rummet är liksom många andra rum fyllda av elefanter som ofta förnekas. Och vägen till helvetet är kantad av goda intentioner. Niels Bohr och hans tanke om mänsklighetens största kognitiva brist – som går ut på att vi har en fallenhet att leta efter svar där vi kan leta, snarare än där vi på goda grunder kan anta att svaren faktiskt finns – aktualiserades hos mig under debatten som följde efter att paneldeltagarna sagt sitt. Jakten på det perfekta systemet för kontroll av kvalitet leder oundvikligen bort från det vi säger oss vilja ha. Akademisk kvalitet är helt enkelt omöjlig att säkra, den står i direkt relation till vår förståelse och respekt för kunskapens efemära och kontextuella karaktär, som bara kan värnas med hjälp av bedömningskompetens.

I Norge och Danmark har man ett annat system än i Sverige. Där utses först ledamöterna i betygsnämnden som sedan inte får ändras under processens gång, därefter får de avhandlingen och sammanträder för att besluta om den kan läggas fram eller ej, sedan får doktoranden försvara sin avhandling, i trygg förvissning om att bli godkänd. I Sverige kan man hoppa av uppdraget som granskare och chefer som vill producera fler examina kan leta tills man hittar någon som är villigt att ge sitt bifall. Det borde vara uppenbart för alla att det förfarandet riskerar att underminera förtroendet för akademin. "Nej kanske bör bli det nya normala", sa någon. Alla doktorander bör nog inte bli doktorer. Det kan och får åtminstone inte vara en mänsklig rättighet att få disputera, eller bli professor. Ett system där man godkänns i olika steg, via externa granskningar: Först på idén och planen, sedan halvvägs och därefter inför disputationen, skulle kunna vara en väg att gå.

Tyvärr hade jag lite svårt att hålla fokus där under sessionen. Dels tänkte jag på det som hänt mig, dels tänkte jag på det faktum att även om Fekis fortfarande är en konferens man åker till för att träffa kollegor och odla en ämneskultur håller konferensväsendet generellt på att förändras. Idag åker allt fler forskare på konferens mer för att meritera sig, alltså få sitt papper accepterat i konkurrens, än för att lyssna på och lära av andra. Att åka på konferens har blivit ett led i högskolans strävan efter att producera nyckeltal. 

Först när kunskapen verkligen är placerad i centrum och också respekteras kan en verklig kunskapskultur växa fram i den akademiska världen, som kännetecknas av: Transparens, integritet och accepterande av det faktum att bedömningskompetens, kvalitet och kunskap liksom kultur, är vaga begrepp och ömtåliga kvaliteter som till sin natur är omöjliga att standardisera och kontrollera. Alltså kvaliteter som bara går att värna i en kollegialt styrd organisation. 

Det känns sorgligt att tänka på allt det här, dels på ett personligt plan eftersom det är under de sista åren i arbetslivet man som lektor skördar frukterna av alla timmar man lagt ner på studier och forskning, dels rent allmänt eftersom det blivit uppenbart att kollegialitet, akademisk kvalitet och bildning inte betyder något idag. Om det det är cheferna som bestämmer och om dessa kan ta vilka beslut de önskar och sedan gömma sig bakom sekretess, vad är då poängen med att anordna konferenser och sessioner där man talar om kunskap, akademisk frihet, kvalitet och bedömningskompetens? Vad är ens poängen med att samhället investerar i högre utbildning?

Ett gryende akademikerförakt

Förra veckan skrev jag om den hotade akademiska friheten. Under arbetet med den texten växte insikten om att det finns så mycket mer att säga i frågan. Här har jag därför för avsikt att reflektera över möjliga orsaker till att vi hamna där vi är idag, alltså hur det kunde växa fram en kultur där kunskap allt mer likställs med åsikter, inte bara av outbildade människor som inte vet bättre, utan även av ledande politiker och företrädare för näringslivet. Jag har svårt att tänka mig att den här utvecklingen inte har något med NPM att göra. När Sverige hade ett utbildningssystem i världsklass var det forskare och lärare som ansvarade för det som hände på högskolan. När ett växande antal chefer, jurister, ekonomer och administratörer, som inte arbetar med kunskap och lärande men som för varje år som går får mer och mer makt över högskolans verksamhet, påverkas klart kulturen, inte bara i universitetsvärlden.

Rekordåren i Sverige var en guldålder i vårt lands historia, men eftersom livet på jorden fungerar som en uppsättning kommunicerande kärl och inget kulturellt sammanhang eller någon individ är isolerad från någon eller något annat tvingas alla människor på ett eller annat sätt förhålla sig till varandra. Mot slutet av den där eran blev det uppenbart att systemen som byggts upp när inflödet av pengar var starkt fungerade allt sämre, vilket kickade igång den motrörelse som idag dikterar villkoren för samhällsutvecklingen. Under min livstid har vårt land gått från att vara en kollektivistisk industri- och kunskapsnation till att bli ett individualistiskt och allt mer kunskapsresistent land, på gott och på ont och med allt vad det innebär. 

1990-talet kan sägas vara ett slags brytningstid. Sverige stod och vägde mellan folkhemmet och dagens allt mer avreglerade samhälle. Nu lever vi i ett helt annat värld, med helt andra förutsättningar, men mycket talar för att den "frihetsrörelse" som successivt bröt upp alla statliga monopol, sänkte skatten och sålde ut välfärden, har nått vägs ände. Idag ser vi åtminstone allt fler tecken på att en annan typ av totalitarism håller på att växa fram. När politikernas makt över samhällsutvecklingen minskar på grund av människors begär efter valfrihet blir det nämligen svårt för våra folkvalda att hindra privata monopol från att växa fram och få allt mer makt över allt fler aspekter av våra liv. Den makten är mycket svårare att bryta upp än den politisk grundade makt som gjorde Sverige till ett av världens bästa länder att leva i. Den nyliberala rörelsen gav visserligen makt åt individen, men eftersom det stora flertalet utnyttjade friheten till att ägna sig åt annat än utbildning och politiskt engagemang, försvagades demokratin som till sin natur är kollektiv eftersom den står och faller med allmänhetens samlade kunskaper och engagemang för systemet. Och det fick som konsekvens att samhället löstes upp och allt fler funktioner som medborgarna tidigare ägde tillsammans och förvaltade gemensamt tas idag i en allt snabbare takt tas över av (ägarna till ett stadigt krympande antal) multinationella bolag.

Eftersom kulturer bara kan frodas där och när det råder balans och individualismen nu drivits till sin spets befinner vi oss idag vid något slags vägskäl där vi behöver stanna upp och reflektera över vad vi vill och vart vi är på väg. Vi människor kan dock bara påverka kulturens förändringsriktning på marginalen, inte styra utvecklingen mot några mål. Och just därför är det så viktigt att vi respekterar den vetenskapligt grundade kunskap som både indikerar att samhället rör sig i en problematisk riktning och pekar på saker som är möjliga att göra för att vända utvecklingen. Problematiskt nog har kunskapens status i samhället generellt minskat, till förmån för åsikter och känslor (möjligen för att det ger snabbare effekt). Jag vet inte, men kanske har det blivit så här för att eleverna som kommer till universitetet för att som studenter bedriva högre studier dels har med sig sämre förkunskaper idag än tidigare, dels har svårt att skilja ut och förstå skillnaden mellan lärarna och forskarna som de möter i föreläsningssalarna och seminarierummen, och alla andra personalkategorier som befolkar högskolans lokaler. På högskolan idag råder dessutom samma produktionslogik som som i grundskolan, vilket gör att andelen människor i samhället med akademisk examen ökar. Konsekvensen av det är att allt fler med högskoleutbildning arbetar med allt mindre kvalificerade arbeten, och då är det inte så svårt att förstå att kunskapen respekteras allt mindre.

Jag hävdar inte att jag vet exakt när eller hur förflackningen av kunskapen började, men när jag tänker tillbaka på 90-talet minns jag tydligt mina bagerikollegors skadeglada inställning till att lärarnas semester inskränktes i samband med att skolan kommunaliserades, vilket gjordes för att göra det lättare att tvinga fram de "besparingar" som var nödvändiga för att skatten skulle kunna sänkas. För mina hånskrattande bagerikollegor och många andra arbetare på den tiden var det viktigare att lärarna fick mindre "ledighet" än att deras egna arbetsförhållanden förbättrades. Och när lärarna kritiserade nedskärningarna som den sänkta skatten oundvikligen resulterade i sågs de som bortskämda företrädare för ett särintresse, vilket banade väg för andra förändringar som påverkade förutsättningarna att värna elevernas lärande och kunskapsutvecklingen i vårt land. 

Lärarnas semester handlar lika lite som forskarnas frihet om att slippa arbeta; ledigheten och friheten är viktiga förutsättningar för kvalitet i hela utbildningssystemet eftersom lärande och kunskapsutveckling bara kan frodas där och när det finns tid att tänka och möjlighet till intellektuell återhämtning. Kunskapens status devalverades inte i ett slag, det har varit en utdragen process. NPM infördes dessutom av det vällovliga skälet att minska byråkratin, men den försvann inte, det vet alla som arbetar inom skolan och den högre utbildningen, den bytte bara namn. När makten över utbildningssystemet flyttades från lärarna och forskarna till ett växande antal chefer som byggde upp kontrollsystem för att nå olika typer av produktionsmål blev det svårt att kritisera och hindra åsikten att lärande går att kvalitetssäkra och att forskning är möjligt att målstyra från att få fäste i kulturen. 

Det finns som sagt inte ett enda skäl till att dagens lärare saknar makt över undervisningen, men det faktum att föräldrarna värderar valfrihet och sänkt skatt mer än kunskap påverkar naturligtvis lärarnas möjligheter att skapa förutsättningar för elevernas lärande. Och eftersom den svenska skolan sålts ut till privata vinstintressen som ser betyg som en handelsvara har aktiebolagen – som dränerar skolan på pengar som skulle kunna användas för att ge lärarna mer tid tillsammans med eleverna – obemärkt kunnat växa sig så pass starka att de idag kan påverka politiken genom att hota med rättsliga processer mot staten ifall deras "rätt" att plocka ut vinst skulle hotas. Allt det där sammantaget leder till att eleverna som kommer till högskolan idag generellt sett har sämre förkunskaper än de generationer som växte upp i folkhemmet som hade ett av världens bästa utbildningssystem, och därifrån lutar det allt brantare utför.

Vad jag försöker säga är att kopplingen mellan demokrati och akademisk frihet är lika viktig att uppmärksamma och förstå som att det handlar om komplexa samband. Demokratin och friheten kan nämligen bara försvaras i ett kunskapssamhälle, och ett kunskapssamhälle kan bara växa fram i ett kulturellt klimat präglat av öppenhet, mångfald och ömsesidig respekt för oliktänkande. Resultatet av sociologisk och etnologisk forskning indikerar tydligt att samhällen och kultur bör förstås som dynamiska förändringsprocesser och komplexa helheter snarare än komplicerade system möjliga att kontrollera med hjälp av management. Den typen av vetenskapliga resultat går dock på tvärs mot hur det känns och därför uppfattas det i vårt samhälle idag – där vetenskapen inte respekteras eftersom forskarna ses som ett särintresse – legitimt att bemöta vetenskapliga argument med åsikter om hur det är och fungerar. Det bör således inte komma som någon överraskning att den forskning som bedrivs inom humaniora och samhällsvetenskap (liksom för övrigt naturvetenskaplig klimatforskning) idag betraktas som problematisk, vilket banar väg för fler nedskärningar som effektivt distribueras av linjens chefer som av ansvariga (allt mer populistiska) politiker tvingas leva upp till produktionsmålen.

Akademikerföraktet i samhället, som har ökat i takt med att lektorernas makt och inflytande över kunskapen (eller i alla fall förutsättningarna att utveckla den) har minskat, tror jag började växa fram när vanligt folk fick för sig (eller förleddes tro) att grundskolelärarnas semester var ett orättvist slöseri med skattemedel, vilket är en vanföreställning byggd på myten om att lärare är lediga under alla lov och hela juni, juli och augusti. Kan vi inte bryta upp och ta oss ur detta moment 22 är det bara en tidsfråga innan högskolan läggs ner, för vad ska vi med universiteten till när kunskapen inte betyder något? Frågan är naturligtvis retorisk, men i en värld där liberalism anses förenlig med totalitarism och populism behöver vi stanna upp och reflektera över dessa saker, annars kommer krig snart att vara fred, åsikter vara kunskap och the land of the free styras av en diktator.

Akademisk frihet ska inte (behöva) försvaras

En av paneldiskussionerna på Fekis (företagsekonomernas årliga ämneskonferens) i Kalmar förra veckan handlade om hur den akademiska friheten ska försvaras. Att frågan ens behöver ställas ser jag som ett allvarligt tecken i tiden, för det visar att forskarnas frihet att följa kunskapen dit den tar dem är ifrågasatt, och bara misstanken om att så är fallet utgör i sig ett hot mot högskolan som institution. Eftersom den akademiska friheten är en förutsättning för all kunskapsutveckling blir det faktum att friheten diskuteras på ett akademiskt seminarium, (istället för det som forskare gör av friheten) en bekräftelse på att högskolan inte längre sätter kunskapen och den akademiska kvaliteten i första rummet. Det blir dessutom lite av en kvasidiskussion eftersom makten över frågan inte ligger hos kollegiet – om det nu finns några sådana organ kvar. På Linnéuniversitetet har man, som jag förstår det, avskaffat dessa helt – utan hos linjens chefer som betraktar forskarnas krav på frihet som ett problem eftersom det innebär kontrollförlust.

Även om högskoleledningarna säger att den akademiska friheten är viktig att försvara blir det ofta på samma sätt som med talet om bildning, en läpparnas bekännelse eftersom man inte både kan äta kakan och ha den kvar. Den akademiska friheten hotas på grund av att forskarna och lärarna tvingas underordna sig den produktionslogik som systemen för kontroll och synen på ledarskap utgår från. NPM bygger nämligen på tanken att företrädarna för kollegiet okritiskt ska följa order uppifrån, vilket är motsatsen till den frihet och tillit som sant akademiska ledare måste ge och visa dem som ansvarar för högskolans kärnuppdrag, alltså forskning och undervisning (inte produktion av nyckeltal). Den den intellektuella strålglans som universiteten fortfarande har uppstod på den tiden när arbetet styrdes kollegialt och handlade om att värna förutsättningarna för att bedriva grundforskning och ge studenterna möjlighet att bedriva självständiga studier. Problemet är att vi har fått för oss att kompetenta människor som på skattebetalarnas bekostnad gått igenom landets längsta och dyraste utbildning inte går att lita på utan måste kontrolleras av chefer som ibland inte ens är disputerade. 

Kunskap är ingen produkt utan en dynamisk process och en ömtålig, mellanmänsklig kvalitet. Studenters lärande och forskares sökande efter ny kunskap står och faller med en rad olika faktorer och komplexa samband; dels med graden av intresse och engagemang, dels med tiden som finns till förfogande för tänkande och intellektuellt stimulerande samtal med kollegor, dels med friheten att inte behöva ta några andra hänsyn än de som är relaterade till kunskapen och dess kvalitet. Friheten i den akademiska världen fungerar med andra ord som vattnet för simlärarna, det handlar om något essentiellt.

Det som ställer till det är att problemen som vi reagerar på och debatterar idag är konsekvenser av beslut som togs på 1990-talet. Friheten har inte avskaffats med hjälp av ett enda beslut som skulle kunna ändras, genom åren har den istället successivt kringskurits som ett resultat av många olika, ofta vällovliga och tillsynes triviala, beslut. När det fortfarande gick att göra något åt saken togs friheten för given. Nu när det går upp för allt fler att friheten är hotad innebär det problematiskt nog att forskarna (alltså de som drabbas av att friheten kringskärs) måste rikta tid och fokus mot annat än forskningen och undervisningen, vilket oundvikligen leder till att kunskapen förflackas. Paneldiskussionen blir därför tragiskt nog en bekräftelse på att makten över förutsättningarna att utveckla kunskap har glidit forskarna ur händerna. Så länge ledare värderas högre än lektorer i universitetsvärlden kommer både friheten och kunskapen att vara hotad.

Ytterst handlar frågan om vem som ska ha makten över det akademiska arbetets innehåll och utformning; kollegierna eller linjens chefer? Vill vi försvara friheten är det inte den vi ska tala om utan maktens olika utryck och vad den gör med människor. Vi måste vidare förstå, uppmärksamma, respektera, samt inte minst lära oss hantera, det faktum att vi människor absolut har förmågan att tänka rationellt, men att vi oftare använder den förmågan för att försvara beslut tagna med utgångspunkt i känslor. Det är viktigt att förstå det eftersom många också har svårt att skilja mellan person och position, vilket riskerar leda till att chefer som utsätts för kritik dels tar det personligt, dels kan få för sig att de ska använda sin makt för att straffa individer som är kritiska – och eftersom cheferna i staten kan avskeda vem de vill om de bara hänvisar till en arbetsbrist som de slipper motivera genom att hänvisa till sekretess, borde det inte komma som en chock för någon att många lektorer drar sig för att kritisera arbetsledningen som därigenom stärker sin makt. Tystnadskulturen som breder ut sig på landets högskolor och universitet är inte bara förödande för den akademiska kvaliteten, den är också ett tecken på avsaknad av frihet.

När Johan Forsell säger att "universiteten är statliga myndigheter som lyder under regeringen”, är det ett allvarligt tecken i tiden, för han ger uttryck för en syn på relationen mellan politisk makt och vetenskap som är oförenlig med byggandet av ett demokratiskt kunskapssamhälle. Autonomireformen, som Forsell och andra politiker nu ifrågasätter, skulle leda till ökad frihet sas det. Men eftersom högskoleledningarnas tolkning av begreppet akademisk frihet är att den handlar om deras möjligheter att ta vilka beslut de vill, inte om forskarnas lagstadgade frihet att välja syfte, metod och publiceringssätt ökade istället styrningen och kontrollen internt på högskolorna. Ökade basanslag, som nämndes som en lösning i paneldiskussionen, kan naturligtvis användas för att ge forskare tid och möjlighet att bedriva grundforskning, men så länge vi håller fast vid tanken att universitet ska ha en (växande) linjeorganisation som dels har makt att bestämma vad forskarna ska göra, dels fokuserar på att högskolan inte ska halka efter i konkurrensen med andra lärosäten om vilken organisation som producerar mest tomhet, kommer den AKADEMISKA friheten att vara hotad.

Vi satsar idag mer pengar på forskning än någonsin tidigare, men till vad används pengarna? Vi vet att over-head-kostnaderna har ökat dramatiskt sedan 1990-talet, vilket innebär att allt mindre av pengarna som investeras i forskning faktiskt används till att utveckla kunskap. Trots att vi vet att forskning och undervisning är omöjligt att effektivisera accepteras det så kallade effektivitetsavdraget som efter 30 år har lett till att tiden som lärarna kan ge studenterna minskat dramatiskt. Lärande och kunskapsutveckling är långsamma processer som tar den tid de tar, och respekteras inte detta faktum går det oundvikligen ut över den akademiska kvalitet som friheten är en garant för.

En annan helt avgörande aspekt, som vi sällan talar om när vi diskuterar den akademiska friheten, är betydelsen av (anställnings)trygghet. Den som känner oro över om hen ska förlora jobbet på grund av sina forskningsresultat eller sitt engagemang för akademisk kvalitet kommer inte att kunna följa kunskapen dit den tar hen. Det är nog varken önskvärt eller möjligt att återinföra de gamla professurerna, men det är olyckligt om vi i diskussionen om forskares frihet väljer att bortse från att anledningen till att ingen kunde avsätta den gamla tidens professorer var att de inte skulle behöva ta några andra hänsyn än just kunskapen. Professorernas anställningstrygghet sågs på den tiden när högskolan fortfarande var en sant akademisk institution lika lite som den akademiska friheten som en individuell löneförmån; både friheten, ansvaret och tryggheten betraktades med rätta som garanter för kunskapsutvecklingen i vårt land.

Idag när man dels befordrar professorer i enlighet med kriterier fastställda av högskolans ledning, (snarare än av ämnesföreträdare och med utgångspunkt i den forskning som har bedrivits) dels betraktar det som ett mål att "producera" så många professorer som möjligt, handlar utnämningen i praktiken inte längre om att premiera exceptionella forskningsinsatser eller om att värna förutsättningarna för framstående forskare att följa kunskapen dit den tar dem. Idag handlar möjligheten till meritering på många lärosäten snarare om att ge vissa utvalda (lojala?) medarbetare chansen att göra karriär och få hög lön, vilket skapar grogrund för en vänskapskorruption som är svår att komma tillrätta med så länge högskolans chefer kan och får avskeda vem de vill utan att behöva avge de verkliga skälen för detta.

Dagens högskola är fylld av den här typen av frågor och komplexa problem, och en helt central förutsättning för att vi ska kunna diskutera dessa saker på ett sant akademiskt sätt är den frihet som idag alltså är hotad. Vi sitter fast i en ond cirkel som måste brytas. Om högskolan ska kunna återakademiseras måste friheten försvaras och tilliten till landets högst utbildade återupprättas. Det finns inga enkla lösningar, men kollegialitet är en demokratisk styrmodell som bygger mer på goda argument än på formell makt, och Inter Primus Pares är en kunskaps- och kvalitetsfrämjande ledarskapsmodell som leder till att den medarbetare som kollegorna respekterar mest får hedersuppdraget att leda arbetet.

Fundamentala frågor för framtidens utbildning

På årets Fekis, företagsekonomins årligen återkommande ämneskonferens, på Linnéuniversitetet i Kalmar, hade jag äran att ingå i en panel med titeln: Fundamentala frågor för framtida företagsekonomisk utbildning. Som ett led i arbetet med att förbereda mig inför uppdraget skrev jag ner mina reflektioner över frågorna som vi fick, och eftersom ämnet är allmängiltigt och angeläget tänkte jag dela tankarna som jag hade med mig in i sessionen. Frågorna var indelade i tre teman.

Vad skall vi utbilda om?

Vad har näringslivet och andra “avnämare” för behov/krav?

Vad är det etiskt att utbilda om?

Vad är det oetiskt att utbilda om?

Vad har studenterna redan med sig, som de inte hade förut?

Vad har studenterna inte med sig, som de hade förut?

Frågor som rör högskoleutbildningarnas vad vill jag se som ett slags samvetsfrågor. Hur och vad man svarar säger nämligen något om vilka värderingar, grundläggande antaganden, och inte minst vilken kunskapssyn, man har. Jag menar att det är särskilt viktigt att närma sig frågan om hur vi kan skapa en utbildning för framtiden på det sättet, med fokus på vad vi vill och anser vara viktiga. Eftersom framtiden är öppen och i hög grad skapas av oss som lever här och nu är det olyckligt att tänka på ämnet som ett slags spaning. Vems och vilka intressen som anses vara värda att ta i beaktande när man skapar utbildning är i hög grad relaterad till synen på vems uppdrag lektorerna arbetar. Ytterst handlar frågorna om vem som lämpligen bör ha makten över utbildningens innehåll. Det är detta som gör det till en samvetsfråga. 

Om företrädarna för näringslivet har synpunkter på högskolans vad eller inte anser sig nöjda med innehållet i utbildningarna som ges är det aldrig självklart att landets högst utbildade lärare måste anpassa sig efter deras åsikter. Om arbetsgivarna i vårt land inte uppskattar kunskap som håller hög akademisk kvalitet är det anmärkningsvärt och något vi borde diskutera både orsakerna till och konsekvenserna av. Tyvärr finns det gott om indikationer på bristande förståelse för värdet av bildning i företagsvärlden. Tänk till exempel på Svenskt näringslivs rapport: ”Konsten att strula till ett liv”, vars budskap saknar stöd i den forskning som finns om vad som händer med studenter som har en examen inom humaniora. Att företrädare för näringslivet varnar studenter från att läsa humaniora är cyniskt och ett uttryck för kunskapsförakt. Vi behöver reflektera över varför vi är så rädda för att låta avnämarna ta ett större ansvar för att validera sina blivande anställdas kunskaper? De gör det ju redan, inte sällan med hjälp av ovetenskapliga metoder.

Så länge skattebetalarnas och näringslivets behov sammanfaller med samhällets är det oproblematiskt att prata om vad näringslivet vill ha, men om landets lektorer betraktas som tillhandahållare av tjänsten utbildning, och om det anses klokt att låta företagen bestämma hur den högre utbildningen i vårt land ska organiseras, finns en uppenbar risk att den avakademiseras. Syftet med samhällets investering i universitetsväsendet vill jag se som ett sätt att värna demokratin och främja framväxten av ett kunskapssamhälle, och om företagen inte ser något värde i detta är det anmärkningsvärt. Som jag ser på saken är det skattebetalarna som investerar i högre utbildning, och därför är det samhällets långsiktiga behov av kunskap och akademisk kompetens som behöver tillgodoses, inte företagens egoistiska och kortsiktiga intressen av att skaffa sig konkurrensfördelar. Dessutom är det så att allt fler företag idag ingår i multinationella koncerner vars huvudkontor och ägare ofta finns utanför vårt lands gränser, vilket gör att de har makten att spela ut olika länder mot varandra.

Produktionslogiken som idag präglar allt mer av verksamheten på landets högskolor och universitet pressar inte bara kulturen på högskolan neråt i vetandets hierarki (alltså bort från vishet och bildning), den uppmuntrar även till ytinlärning och pluggande av fakta, vilket gör det svårt för lärarna att skapa kurser, och för studenterna att bedriva studier, med kunskap som mål. Produktionslogiken leder även till att både lärare och studenter blir mer svarsfokuserade än lärande- och kunskapsorienterade. Och det systematiska kvalitetsarbete som den här logiken skapar efterfrågan på förstärker avakademiseringen av Högskolesverige av den enkla anledningen att kunskapskvalitet inte går att måttbeställa och säkra.

• Hur skall vi utbilda?

Jag menar att högre utbildning bör handla om att skapa förutsättningar för studenternas självständiga studier med sikte på utvecklande av breda generiska ämneskunskaper och förmåga till kritiskt, akademiskt tänkande – alltså kunskaper och kompetenser med lång hållbarhet. Fokus i verksamheten behöver ligga mer på fostran till livslångt lärande än på överföring av faktauppgifter. Kunskap kännetecknas mer av att vara en process än ett slags produkt, och därför är det olyckligt om vi ser på undervisningen som att det handlar om en mål- och kvalitetssäkrad produktion av betyg och examina.

Mycket av den utbildning som ges idag handlar om att hjälpa studenterna att memorera fakta, vilket är djupt olyckligt. För att stoppa avakademiseringen av högre utbildning behöver vi utveckla former för undervisning som främjar utvecklingen av akademiska förmågor och djup förståelse för ämnet man studerar, och fokusera mer på att lära studenterna att lära sig själva. För att detta ska bli möjligt måste dock samhället som helhet ta ett större gemensamt ansvar för kunskapen och högskolans akademiska kvaliteter, annars kommer den högre utbildningen inte att kunna vara högre i framtiden. Kvalitet i verksamheten är inte ett mål, utan ett medel och själva förutsättningen för all utbildning med akademiska ambitioner.

Hur fick vi för oss att det är klokt att tvinga lärarna att fungera som garanter för att studenterna faktiskt kan det som vi är överens om att de ska kunna? Om allt fler studenter, med näringslivets goda minne, kommer till högskolan endast för att få en examen, kan den högre utbildningen inte bli högre. Jag menar att om många studenter inte klarar av studierna är det problematiskt att ta förgivet att det är lärarnas fel. Ansvaret för lärandet och inte minst för visandet av att man faktiskt kan det man förväntas kunna efter en kurs eller utbildning behöver mycket tydligare än idag läggas på studenterna. Vi måste helt enkelt behandla människorna som kommer till högskolan för att bedriva studier på skattebetalarnas bekostnad, som vuxna och ansvarstagande individer. Att vi inte gör det idag är djupt problematiskt. 

Studentinflytande är bra och viktigt, men alla åsikter som studenter har kan och ska inte beaktas. Om studenterna varken kan argumentera för sina synpunkter eller bemöta motargument från lärarna som ytterst ansvarar för att undervisningen håller hög kvalitet, alltså skapar förutsättningar för lärande och kunskapsutveckling, kommer studenternas inflytande att förstärka förflackningen av utbildningen som bedrivs på landets högskolor och universitet. Kan kåren inte hitta engagerade studentrepresentanter till alla organ där studenterna erbjuds att utöva inflytande, måste det vara studenternas problem, inte lärarnas.

• Kan vi examinera i AIs tidsålder?
• Måste vi ha internet-avskärmade skrivsalar?
• Måste vi utveckla nya examinationsformer?

AI är på många sätt ett fantastiskt verktyg fyllt av möjligheter, men om vi inte ska riskera att bli slavar under den nya tekniken (och inte minst ägarna av den) måste vi inse att vi nu befinner oss i ett helt nytt paradigm, som ställer helt nya krav på oss som lärare. För att värna den högre utbildningen akademiska kvaliteter måste vi tänka nytt, annars är risken stor att vi suboptimerar verksamheten. Även AI är en samvetsfråga som har med synen på kunskapskvalitet och ansvar att göra: Varför ska högskolan fokusera på betyg och poäng? Om det enda svar vi har på den frågan är att vi alltid gjort så lever vi som om vi fortfarande var kvar i det paradigm som jag menar att vi i och med införandet av AI lämnat.

Det är många år sedan nu, långt innan AI dök upp på arenan, som Mats Alvesson skrev sin bok Tomhetens triumf, där han pekade på riskerna med NPM och den produktionslogik som det sättet att leda och organisera arbetet på högskolan resulterar i. Problemet är att AI är bättre än människor på att producera de nyckeltal som högskolorna och universiteten idag konkurrerar med varandra om. Förstår man att NPM utgör ett hot mot kunskapen och högskolans bildningsuppdrag borde man inse att den hotet ökar exponentiell när AI implementeras allt mer i den akademiska världen.

För bara några år sedan var alla rörande överens om att Wikipedia inte fungerade som referens i uppsatser och andra typer av inlämningar, men efter introduktionen av ChatGPT och andra AI-verktyg har det där förändrats radikalt. Svar som genererats av AI anses, trots att det finns gott om bevis på motsatsen, vara så pass pålitliga att till och med forskare använder tekniken för att producera kunskapsöversikter och för att granska innehållet i artiklarna de förväntas ha läst. Mycket talar därför problematiskt nog för att vi förhåller oss till AI som om det vore en auktoritet som måste tas på allvar, vilket borde oroa alla som bryr sig det minsta om kunskapen och högskolans akademiska kvaliteter. För om vi slutar tänka själva och okritiskt accepterar svaren på frågorna vi ställer till AI kommer förmågan till kritiskt, analytiskt tänkande att utarmas, vilket gör oss ännu mer beroende av den digitala teknik som idag tar över allt fler uppgifter.

Jag är för breddad rekrytering och tycker att det är rimligt att vi skapar möjlighet för hälften av varje årskull att testa sina vingar i högre utbildning, men resultatet av studierna kan inte bli det önskade, alltså akademiska kunskaper och kompetenser, om vi kopplar ihop högskolans ekonomi med genomströmningen. 

För att sammanfatta mina tankar om alla frågorna ovan vill jag säga följande: Hur fick vi för oss att det är möjligt för lärare att både ansvara för att skapa förutsättningar för studenternas lärande och garantera att resultatet faktiskt lever upp till kursens lärandemål när grupperna många gånger består av över 100 deltagare och tiden som finns att möta studenterna i undervisningssalar och seminarierum sedan 1990-talet i vissa fall har minskat med så mycket som hälften?

P.S.
Temat för Fekis i år var: Företagsekonomi i den digitala eran – Hur rör vi oss framåt? Det är en förrädisk fråga för ingen vill bli betraktad som nostalgiker eller bakåtsträvare, vilket problematiskt nog används som ”argument” för att bemöta de som liksom jag här ställer kritiska frågor rörande AI och konsekvenserna av digitalisering. Jag och Johan Alvehus bemöttes trist nog på just det sättet av rektorn för Handelshögskolan i Stockholm i en artikel på DN-Kultur, som vi inte ens fått möjlighet att bemöta. 

När allt förändras allt snabbare är det tekniken som måste anpassas efter människorna och för att kunna göra det menar jag att vi behöver stanna upp, ta oss tid att tänka efter, och värna bildningen och förmågan till kritiskt tänkande; inte försöka röra oss framåt snabbare eller i takt med utvecklingen av den nya tekniken. Ibland måste man blicka bakåt för att lära sig vad som riskerar att gå förlorat om man är fixerad vid det som händer och kommer att hända. Vi behöver inse, ta till oss och även respektera insikten om att framtiden skapas här och nu, av oss som lever idag, med utgångspunkt i våra föreställningar om vad som är tvingande, möjligt och önskvärt.

Om vi inte vill bli slavar under tekniken (och dess fåtal ofattbart rika ägare som i skydd av sin rätt att hänvisa till företagshemligheter dels kan fortsätta manipulera oss, dels slipper svara på kritiska frågor) och tvingas leva som människorna som sitter fjättrade framför skuggorna på väggen i Platons grotta, måste vi bryta oss loss från våra självpåtagna begränsningar och föreställningar om vad vi måste göra. Och det kan vi bara göra genom att värdera våra egna, unikt mänskliga egenskaper högre än den nya teknik som är skapad för att förföra oss och sätta vår förmåga till analys och kritiskt tänkande ur spel.

I tystnadskulturer växer ingen kunskap, bara oro

När jag för ganska många år sedan nu, på en utbildning för nyblivna ledamöter i högskolestyrelsen, lyssnade på Sverker Gustavsson, professor emeritus i statsvetenskap, sa han något som stannat kvar i minnet, nämligen att det som kännetecknar högre utbildning är att studenterna utvecklar följande egenskaper: kreativitet, integritet och civilkurage. Han sa också att den tankefrihet som är förutsättningen för att kunskap ska kunna hålla hög akademisk kvalitet idag svårligen kan utnyttjas av andra än galna doktorander och professorer som blivit emeritus. Med hänvisning till egen erfarenhet kan jag nu addera ytterligare en kategori till den där listan, nämligen lektorer som sagts upp från sin anställning. Detta menar jag behöver uppmärksammas och reflekteras över, för om det krävs av en att man antingen är galen, pensionerad eller uppsagd för att kunna utnyttja den akademiska frihet som står inskriven i högskolelagen, är det ett tecken på att något är fundamentalt fel i universitetsvärlden.

Det finns ingenting positivt med att förlora jobbet, men en sak är i alla fall bra med att ha fått beskedet. Jag anfäktas inte av oro och hämmas inte längre i mitt tänkande av rädslan över att kanske bli uppsagd. Även om jag just nu lever i ett slags limbo och känner mig som en levande död när jag kommer till campus vet jag vad som gäller, och jag slipper ta hänsyn till en hel del av det som tidigare fick mig att känna mig kontrollerad, misstänkt och förminskad, vilket är befriande. Oron över att bli av med jobbet går inte att hantera på något konstruktivt sätt, den äter sig in, förstör nattsömnen och tar fokus från arbetet, vilket är förödande för den akademiska kvaliteten. Mitt problem är att jag fortfarande bryr mig om arbetet som jag alltid satt en ära i att utföra på bästa sätt, så helt fri är jag inte förrän i februari när jag (som det ser ut nu) kastas ut i arbetslöshet och ekonomisk osäkerhet.

Eftersom prefekten som sa upp mig, efter 23 år på högskolan, valde att inte bara utmana LAS och turordningsreglerna genom att placera mig i en krets om två personer där båda får gå, utan dessutom, med stöd från rektorn och utan att facket reagerar, vägrar att förklara grunden för beslutet på ett tydligt och begripligt sätt, får det som konsekvens, dels att jag inte kan skaka av mig misstanken att jag får gå på grund av mitt engagemang för kunskapen och den akademiska kvaliteten, dels att ingen av mina kollegor på Högskolan Väst vet vilka principer och kriterier som gäller för uppsägning ifall ledningen i framtiden beslutar om nya neddragningar. Och den allmänna osäkerhet som detta ger upphov till på arbetsplatsen hanterar olika medarbetare på olika sätt. De som har integritet och möjlighet byter jobb, går i pension i förtid eller säger upp sig och gör något annat. Andra gör allt för att visa sin lojalitet med ledningen och bevakar linjens intressen på möten och i lärarlagens arbete. Den stora massan lider dock i tystnad, vilket leder till att sjukskrivningarna ökar.

För att forskare och högskolelärare ska kunna använda sin forskarkompetens och utföra arbetet på ett sätt som gör att resultatet håller hög akademisk kvalitet måste klimatet på arbetsplatsen präglas av respekt för kunskapsarbetets komplexitet och lärandets dynamiska karaktär. I en sant akademisk miljö är kunskapen placerad i centrum, det är högt i tak och kritik välkomnas, i alla fall kollegial kritik som bygger på goda argument och som luftas av omsorg om verksamhetens akademiska kvaliteter. Växer det fram en tystnadskultur på högskolan är det den akademiska friheten som försvinner först. Därför är det så viktigt att kunskapen är placerad i centrum och att maktfördelningen mellan kollegiet och linjeorganisationen är balanserad, samt att alla – i både ord och handling samt teori och praktik – vill, kan och får värna högskolans akademiska kvaliteter utan att riskera uppsägning på oklara grunder.

En av vetenskapens mest utmärkande egenskaper är den positiva synen på kritik, vilket människor med makt i alla tider haft svårt att hantera. Och eftersom vi vet att den som har makt i alla fall indirekt kontrollerar kunskapen blir framväxten av en tystnadskultur i högskolevärlden ett problem som måste uppmärksammas och tas på största allvar. Vi ser idag allt fler tecken på bristande förståelse och respekt för detta bland politikerna i Sverige, och ännu tydligare i Europa. Trenden är tydlig och föraktet för kunskapen förs idag fram allt mer öppet. Att vicepresidenten i USA, J. D. Vance i ett tal i början av året, med hänvisning till och beundran för Richard Nixon, sa att professorerna, (vilket i den amerikanska kontexten väl betyder lärarna) är våra fiender, är en varningssignal att ta på största allvar. Forskare som följer och respekterar kunskapen utgör nämligen bara ett hot mot den som inte gör det.

Känner forskare den minsta rädsla inför att följa kunskapen dit den tar dem kommer det oundvikligen att påverka kvaliteten i det vetenskapliga arbetet och den högre utbildningen. Tystnadskulturen som vuxit fram på högskolan – i kombination med produktionsfixeringen och effektiviseringslogiken som ger upphov till ett fiktivt behov av fler chefer som får allt mer makt och möjlighet att kontrollera att landets högst utbildade lydigt följer order uppifrån – är fullkomligt förödande och hotar på sikt alla i den akademiska världen, även cheferna eftersom skattebetalarnas investering i universitetet i samma stund som kunskapsuppdraget överges, förvandlas till en "onödig" utgift som kan avskaffas eller reduceras av populistiska politiker som dels lockar väljare med löften om sänkt skatt, dels ser forskare som ett hot mot deras strävan efter makt.

Ingen vet vilka kunskaper som kan komma att behövas i framtiden, därför är det så viktigt att forskare inte tvingas ta några andra hänsyn än de som kunskapen kräver. Men om lektorernas arbete styrs mot strategiska och mätbara mål reduceras inte bara landets högst utbildade människor till utbytbara kuggar i ett väloljat produktionsmaskineri, högskolan upphör dessutom att vara en plats för intellektuell utveckling. Och eftersom den akademiska friheten kan sägas vara alla andra fri- och rättigheters moder är det helt avgörande att man som lektor inte känner sig rädd för att bli av med jobbet för att man väljer att ta strid för den akademiska kvaliteten med utgångspunkt i vetenskapens principer. Om lektorer känner oro går det inte att hindra framväxten av en tystnadskultur, oavsett hur mycket man vill det. Ingen ledningsstrategi eller kvalitetssystem i världen kan nämligen övertrumfa kulturens makt över tankar och handlingar. 

När jag försöker initiera diskussioner om dessa saker märker jag att många vill läsa vad jag skriver, men ytterst få vill diskutera hoten mot den akademiska friheten offentligt, och bara misstanken om att det beror på rädsla för att stöta sig med linjens chefer skrämmer mig mer än den arbetslöshet jag i februari tvingas ut i på grund av mitt engagemang för akademins unika och ovärderliga kvaliteter. Ingen är oundgänglig och mina erfarenheter och upplevelser är naturligtvis inget bevis för något, men de är en indikation på att det kanske ligger något i det som Sverker Gustavsson talade om på den där utbildningsdagen.